Vår nya familjemedlem - Vilja

Jag kollade just mitt senaste inlägg på bloggen som skrevs i slutet på oktober. Då hade vi spenderat en kväll vid laavun och skulle snart få hem vår nya familjemedlem. Nu har det gått en och en halv månad sen dess och vi har redan haft vår nya familjemedlem i fem veckor. Dessa fem veckor har bara flugit förbi och november som annars brukar vara en tuff månad för mig kom och gick innan jag ens hann reagera. Vår fyrbenta pälsbeklädda baby är alltså här, hon är en siberian husky och lystrar till namnet Vilja. Hon har redan hunnit bli 12 veckor gammal och är egentligen ingen baby alls mera, hon växer så det knakar och ryms snart inte i famnen mera.

Så här liten var hon när hon kom.

I helgen firade vi lillajul vid laavun och denna gång fick Vilja vara med för första gången. Det skulle också bli Viljas första utenatt så det var lite smånervöst hur natten skulle förlöpa. Det visade sig att Vilja älskade varje liten minut av äventyret och varför skulle hon inte det? Hon fick springa lös och leka, hoppa och skutta, snusa och gräva och allt som en liten hund gillar att göra. När hon hållit på non-stop i tre timmar blev hon trött och lade sig inne i laavun på sitt liggunderlag och började sova. Som om hon inte gjort annat. Matte och husse gjorde ju saken mera invecklad och oroade sig för om hon skulle frysa, springa bort under natten eller liknande och låg därför och vakade största delen av natten. Totalt i onödan. Vilja sov gott, kröp in i sin sovsäck när det blev kyligt och kröp ut igen när det blev för varmt. Extra mysigt var det ju också att få sova mellan matte och husse och ge dem massor med pussar när det blev morgon. Så var den första utenatten avklarad och det kommer med säkerhet att bli många fler i framtiden.

Ligger på tuvan framför laavun och pausar i busandet en liten stund. 

Blir man trött så sover man. 

Viljas första utenatt. 

Morgonbus och mys med husse.

De första fem veckorna med hund har gett mig precis vad jag förväntat mig plus lite till. Nu kommer jag mig ut varje morgon, vilket ger mig en pigg start på dagen. Det känns också roligt att stiga upp varje morgon när jag möts av en glad liten hund som tycker att det är så roligt att få börja dagen. Visst är det mycket jobb att skola och fostra henne, gå ut med henne och aktivera henne, men hon ger oss också otroligt mycket kärlek och glädje. Jag behöver nog Vilja lika mycket som hon behöver mig. Jag hoppas vi får njuta av varandras sällskap med både äventyr, vardag och jobb i många år framöver.

Så här stor är Vilja i dagsläget. 

Camilla