Nu har vi gått i 20 dagar i ett sträck, en cykeldag emellan, men ändå. Inte undra på att det känns lite här och där i kroppen. Imorse när klockan ringde var det riktigt motigt att stiga upp, så vi sov en halv timme till. Sen åt vi frukost på rummet, vi hade köpt musli och mjölk från den lilla affären i byn kvällen innan och mjölken som vi förvarat på taket utanför vårt fönster var kylskåpskall. Det säger lite om vilket väder vi hade på morgonen. Det var mössa och vantar som gällde och ändå frös vi.
Vi gick upp till caminons högsta punkt på 1505 m.ö.h. och där var järnkorset och det var dags att lämna våra stenar. Eftersom det var så kallt blev det en rätt så snabb historia och inte tid till så mycket eftertanke just då. Jag hade skrivit ner mina tankar i ett brev som jag lämnade med stenen så kändes ändå som att jag funderat över vad min sten betydde.
Resten av dagen har vi gått stadigt neråt, över 900 meter. Landskapet har varit otroligt vackert hela dagen, vi har gått på små mysiga stigar omgivna av de fascinerande bergen. Ju längre neråt vi kom, desto varmare blev det och innan vi var framme kunde vi gå i shorts igen.
Dagens blunder gjorde vi efter att vi pausat i den något mera civiliserade bergsbyn El Acebo. Vi var inte uppmärksamma och följde efter en tysk pilgrim. När byn tog slut kom vi till en korsning och hittade inga markeringar. Vi funderade tillsammans med tysken att vi säkerligen skulle fortsätta rakt över vägen på en mindre väg. Vägen bar brant neråt och jag fick plötsligt en minnesbild i huvudet om att jag läst i boken att vi skulle gå nån kilometer längs landsvägen. Jesper sprang ifatt tysken och sa att vi tänkte vända om, men han tänkte fortsätta samma väg ändå. Vi gick upp tillbaka och hittade efter lite om och men rätt väg, blev nån kilometer extra för oss idag, undrar hur det gick för tysken. Det är farligt att bara följa andra och sluta vara uppmärksam, tänk att man aldrig lär sig...
På den sista sträckan in till Ponferrada gick en ung man förbi oss och vi noterade att han gick och samlade skräp. Tyvärr är det faktiskt så att en del pilgrimer inte orkar bära med sig sitt skräp utan slänger det där de råkar befinna sig. Pilgrimsvandring och nedskräpning rimmar dåligt enligt mig, orkar man inte bära sitt skräp till närmaste soptunna kanske man borde fundera en gång till på vad man har att göra på en pilgrimsvandring.
Nu är det dags för pilgrimsmiddag på det lilla mysiga härbärget Alea. Ska smaka bra efter ca 29 km vandring. Ponferrada är en rätt så stor stad så här finns en hel del att se, men idag orkar vi helt enkelt inte så vi kommer att stanna inne och ta det lugnt resten av kvällen.
Trevlig helg!
Camilla och Jesper
Vi gick upp till caminons högsta punkt på 1505 m.ö.h. och där var järnkorset och det var dags att lämna våra stenar. Eftersom det var så kallt blev det en rätt så snabb historia och inte tid till så mycket eftertanke just då. Jag hade skrivit ner mina tankar i ett brev som jag lämnade med stenen så kändes ändå som att jag funderat över vad min sten betydde.
Resten av dagen har vi gått stadigt neråt, över 900 meter. Landskapet har varit otroligt vackert hela dagen, vi har gått på små mysiga stigar omgivna av de fascinerande bergen. Ju längre neråt vi kom, desto varmare blev det och innan vi var framme kunde vi gå i shorts igen.
Dagens blunder gjorde vi efter att vi pausat i den något mera civiliserade bergsbyn El Acebo. Vi var inte uppmärksamma och följde efter en tysk pilgrim. När byn tog slut kom vi till en korsning och hittade inga markeringar. Vi funderade tillsammans med tysken att vi säkerligen skulle fortsätta rakt över vägen på en mindre väg. Vägen bar brant neråt och jag fick plötsligt en minnesbild i huvudet om att jag läst i boken att vi skulle gå nån kilometer längs landsvägen. Jesper sprang ifatt tysken och sa att vi tänkte vända om, men han tänkte fortsätta samma väg ändå. Vi gick upp tillbaka och hittade efter lite om och men rätt väg, blev nån kilometer extra för oss idag, undrar hur det gick för tysken. Det är farligt att bara följa andra och sluta vara uppmärksam, tänk att man aldrig lär sig...
På den sista sträckan in till Ponferrada gick en ung man förbi oss och vi noterade att han gick och samlade skräp. Tyvärr är det faktiskt så att en del pilgrimer inte orkar bära med sig sitt skräp utan slänger det där de råkar befinna sig. Pilgrimsvandring och nedskräpning rimmar dåligt enligt mig, orkar man inte bära sitt skräp till närmaste soptunna kanske man borde fundera en gång till på vad man har att göra på en pilgrimsvandring.
Nu är det dags för pilgrimsmiddag på det lilla mysiga härbärget Alea. Ska smaka bra efter ca 29 km vandring. Ponferrada är en rätt så stor stad så här finns en hel del att se, men idag orkar vi helt enkelt inte så vi kommer att stanna inne och ta det lugnt resten av kvällen.
 |
| Riktit kallt denna morgon.. Inte många plusgrader och hård extremt kall vind. |
 |
| Cruz de Ferro |
 |
| Riktigt back-to-basic härbärge. Ingen toalett och ingen dusch, här sov vi inte. |
 |
| "Hunden" som bodde vid härbärget |
Trevlig helg!
Camilla och Jesper
Fridens liljor pilgrimsvandrare! Sitter här i allsköns ro och njuter av alla fantastiska bilder...utan skoskav...med ullsockor på fötterna (var skulle de annars vara i och för sig) och en tekopp i handen. Tror det kallas "sohvaperuna-matkalla...Tusen tack för att ni delar med er av upplevelserna! En hälsning: "Lagd sten ligger, glöm aldrig VAR men ta ALDRIG upp den igen". Ha en fortsatt skön semester : ) Hälsningar från Maria Sjöskog
SvaraRaderaAlltid lika roligt att höra att någon läser och uppskattar vår blogg. Låter helt skönt med tekopp och ullsockor också :)
RaderaTack för hälsningen också Maria, värt att tänka på!
Radera