Minisemester bland Ytterös sanddyner och Someros (mörka) skogar

Redan i våras nån gång bestämde sig min goda vän Christel och jag för att vi skulle delta i Somero nightrogaining som avgjordes 28-29.7. Vi beslöt oss också för att ta en liten minisemester och se nånting annat på samma gång som vi ändå körde ner. På torsdag eftermiddag började vår lilla roadtrip och på kvällen anlände vi till Ytterös campingplats i närheten av Björneborg. Ytterö, kanske mera känt som Yyteri, är en lång sandstrand på hela 6 km med stora sanddyner och öppet hav så långt ögat kan nå.

Det blev ingen lång visit på Ytterö, men vi hann med en kvällsstund på stranden innan det blev dags att gå och lägga sig. Ytterö är en riktig pärla och jag önskar vi haft mera tid att utforska områdena omkring där det finns flera naturstigar och många fågeltorn. Man kan även göra utfärder till bla fyrön Kallo eller till någon av Reposaaris intressanta stränder. Igen en gång kan jag konstatera att det finns massor att se i det egna hemlandet också.

Ytterös sanddyner.

Vacker kväll på stranden.
Foto: Christel Munsin

Foto: Christel Munsin

Foto: Christel Munsin

Foto: Christel Munsin

Foto: Christel Munsin

På fredagkväll anlände vi till Siikjärven leirikeskus i Somero som fungerade som tävlingscenter för Somero nightrogaining. Vi var de allra första att anlända och började med att sätta upp tältet och sen vila en stund innan vi registrerade oss. Det droppade in folk hela tiden och klockan 20.00 när det var dags för kartutdelning myllrade det av liv på området. Eftersom vi deltagit i en rogaining en gång tidigare hade vi lite hum om vad som nu skulle hända, men vi kunde dock konstatera att vi hade massor att lära om planering av rutt och här finns det verkligen utrymme för utveckling. Vi hade två timmar på oss att planera rutten innan det var dags för start och efter ca en timme var vi nöjda med vår planering.

Matlagning vid Siikjärven leirikeskus. 

Jag tycker stämningen inför en tävling är så fascinerande. Luften är full av förväntan och ivriga deltagare springer av och an och justerar utrustning, laddar upp med energi, fyller vattenbehållare och wc-kön är alltid låång. Vi gjorde också allt det där och fastän regnet strilade ner var det inget fel på humöret, alla såg taggade ut och ville iväg. Denna gång deltog vi i fyra timmars klassen för damer, det fanns många olika klasser att välja bland; 2 timmar, 8 timmar och fem timmar mtb. Det finns också damklasser, herrklasser och mixed klasser. Klockan 22 gick starten för alla klasser samtidigt och startområdet formligen exploderade åt alla håll och kanter, vi var äntligen på gång!

Planerar vår rutt. Denna gång hade vi ju med penna i alla fall. :)

Planering som den borde se ut.
Bild lånad från internet.

Till första kontrollen var det lättorienterat och den var inte långt borta, men så var den också bara värd en poäng. Vi fortsatte sen joggandes vidare mot nästa kontroll på vår rutt, men möttes snart av en bom över vägen och vi blev osäkra på vilka regler som gällde. Vi har ju en historia av att bryta regler så denna gång tog vi det säkra före det osäkra och sprang runt genom skogen istället, en omväg på kanske 500 meter, men vi hade inte brutit någon regel i alla fall. Avstånden på banan var mycket längre än förra gången vi deltog i rogaining och orienteringen var också avsevärt svårare, men vi bongade även nästa kontroll utan problem. Nu började det bli mörkt och svårt att läsa kartan utan lampa, men vi kunde ännu springa på vägar i mörkret utan problem. Nästa kontroll var värd 4 poäng och orienteringen dit var rätt svår eftersom det vid det laget var helt mörkt ute, men även den hittade vi och det kändes som att vi hade bra flyt. Vad vi inte visste då var att här tog flytet slut.

Glada i hågen joggade vi vidare och nu hade vi en lång vägsträcka att avverka innan vi skulle komma till någon ny kontroll. Det var också här som vår ruttplanering fallerade. Känslan när vi sprang där på vägen var ändå häftig. Det var mörkt, men eftersom vi sprang på ett öppet område gick det att springa utan lampor och luften var alldeles syrerik efter regnet och doftade så som bara sommarnattsluft kan göra. Energinnivån var bra och vi trummade på kilometer efter kilometer. När vi äntligen kom till vägkorsningen där vi skulle gå mot vår nästa kontroll var klockan redan en hel del och vi lade om rutten för om möjligt få högre poäng. Tyvärr missade vi avfarten till den tänkta åttapoängaren och gjorde igen ett nytt ruttval. Här började sen problemen hopa sig. Vi möttes av vägar som inte fanns på kartan, de var på tok för många och vägarna blev små stigar och det var mörkt och vått. Vi såg inte till några andra och vi såg inga spår efter andra. Till slut kom vi efter många om och men ut till en väg och vi var tvungna att vända tillbaka eftersom klockan hunnit bli så mycket. Nu var det bara att springa på så mycket vi orkade för att vi skulle hinna tillbaka inom vår maxtid fyra timmar.

Vi sprang och gick om vartannat och den sista timmen blev ganska smärtsam med tunga ben och sjuka vader. Orienteringen härifrån var där emot lätt så vi kunde ta oss fram så fort vi bara orkade. Med ca 15 minuter till godo kom vi i mål som första i vår klass med endast åtta futtiga poäng. Jag var enormt missnöjd och kunde inte glädjas över prestationen över huvudtaget. Vi åt och tvättade oss och var på väg att gå och sova när en av tävlingsarrangörerna kom och bad oss att titta på resultatet innan vi gick och la oss. Jag skickade iväg Christel, var inte ett dugg intresserad av att se vårt svaga resultat. Hon kom tillbaka med en priskasse och sa att vi slutat på en andra plats!? Hur är det möjligt, med åtta poäng? Det visade sig att tre lag blivit nollade pga för långt överskriden maxtid så våra åtta poäng räckte då till en andra placering. Lite gladare än innan kröp jag ner i sovsäcken med värkande ben och ömma tår och somnade slutligen.

Nu så här i efterhand när tävlingsmänniskan i mig lugnat ner sig så är jag ändå väldigt nöjd med vår prestation. Vi orkade bra genom de hela fyra timmarna och när vi kollade hur långt vi sprungit så landade vi på över 22 km! Så långt har jag aldrig sprungit förut så jo, jag kan vara nöjd över det, fastän vår ruttplanering blev vårt fall. Vi har i alla fall lärt oss massor igen en gång och är nu en upplevelse rikare. Jo, jag skulle göra om det! Nästa gång ska jag dock ha med nålar och band som proffsen har när de planerar sin rutt. :)

Glada amatörer! 

Tack till Christel som står ut med mig även när tävlingsmänniskan i mig vaknar och inte alltid är så förnuftig, men jag tror vi kompletterar varandra. Jag pushar och Christel står för förnuftet. ;)

Camilla